vilse i vitterheten

Att samla sina tankar

2010-10-10T16:04:00.003+02:00

Det är inte alltid så lätt att komma igång. Det vet jag, och det är till stor del vad den här sidan också handlar om - att komma igång och fortsätta vara igång. För mig har det inte gått så bra med det sista, då jag fått nytt jobb och det varit mycket i vardagen. Men nu börjar det lugna ner sig. Hösten är här, och naturen där ute drar ner på tempot, så då vill jag också göra det. Och istället kura ihop mig vid datorn och försöka öka tempot på skrivandet.

Om tre veckor är det dags för det årliga äventyr som är NaNoWriMo. Jag tänker som vanligt ge mig i kast med det, och se hur jag lyckas den här gången. Även om man inte vinner och får ihop sidan 50 000 ord på de där 30 dagarna, så är alla ord man faktiskt skriver en vinst i sig. Och den fantastiska community som finns på NaNo:s forum är värd att utnyttja, året runt!

För att komma igång igen, och för att leka lite med de idéer man kan ha inför november, så tänkte jag lägga upp en liten övning.

Övning:
Sätt dig ner och skriv helt fritt i fem minuter. Det kan vara lösa ord, text, dialog, dikt, vad som helst. Sedan plockar du 3-4 ord, eller någon fras, som känns extra meningsfullt, och sätt sig sedan och skriv i fem minuter igen. Men den här gången skriver du utifrån de ord du valde.

Du kan upprepa den här kedjan så många gånger du vill. Se vart dina val leder!

Konsten att lära av andras misstag

2010-08-19T11:45:00.000+02:00

Att skriva är något man lär sig. Både då man sitter i skolan och får börja lära sig skriva stora och lilla bokstaven A, när man i högre årskurser ska lära sig ta ut satsdelar ur en mer eller mindre fånig mening, och då man slutligen sitter och försöker skapa en berättelse som ska beröra sina läsare. Hela vägen lär vi oss nya saker, trick man kan använda, vad som fungerar och inte, vad just JAG är bra på.

En del av det lärandet gör vi såklart när vi faktiskt skriver. Men en stor del gör vi också när vi läser sådant som andra har skrivit. Att läsa mycket ger känsla för stavning, korrekt grammatik och vad som fungerar i en berättande text. Och kanske främst vad som inte fungerar.

När man läser berättelser är det alltid bra att lägga märke till det som är bra och det som fungerar mindre bra – det som fungerar mindre bra är oftast lättare att lägga märke till, tyvärr. Man märker lättare vad som skaver och irriterar i berättelse eller formulering, än man kan sätta fingret på exakt vad som gjorde något så bra. Alla misstag i någon annans text man kan upptäcka och låta bli att göra själv, är misstag man slipper lära sig av på egen hand. Livet är för kort för att göra alla misstag själv!

En bra sak att göra kan vara att gå med i en community för att publicera och kommentera texter. Du kan både lära dig vad som fungerar och inte – och du kan diskutera saken med andra författare. (Kom bara ihåg att det är konstruktiv kritik som gäller! Ingen blir hjälpt av att man är onödigt hård och elak.)

Jag gillar det!

2010-08-05T19:01:00.003+02:00

Nu kan du visa uppskattning för ett inlägg du gillar särskilt mycket, genom att bocka i den lilla gilla-rutan under inlägget. I bästa Facebook-anda, alltså!

Jag blir glad om jag får veta vilka inlägg som uppskattas! Kom gärna med konstruktiv kritik också.

Dramaturgi - spänning från början till slut

2010-08-04T23:20:00.002+02:00

Det här med dramaturgi är inget man behöver tänka på från början när man skriver. Inte ens i slutet, om man inte vill. Det är inget som är absolut nödvändigt för att din berättelse ska fungera. Gott om berättelser bryter mot alla "regler" och fungerar ändå. Men jag är av den åsikten att ska man bryta mot reglerna, göra något som är tvärt emot det vanliga, då ska man känna till vad som är vanligt, och kunna reglerna först.

Så jag tänkte ge en liten introduktionskurs till lite dramaturgiskt tänkande.

Vad det är? Det är helt enkelt hur berättelsen förändras under tiden. Hur spänningen är vid en viss del i berättelsen, och hur katastrofer och upplösningar höjer den eller sänker den. Man kan tänka på det som akterna i en teaterpjäs.

I grunden är det tekniken för att berätta så dramatiskt som möjligt. Den har funnits länge. Redan Aristoteles skrev om hur man mest effektivt skulle dela in sin berättelse och strukturera den, och det var på 300-talet före Kristus. Det finns en god anledning till att tänkandet har överlevt, och det är att det faktiskt fungerar - men som sagt, inget hindrar att man leker med det, som med allt annat!

Ungefär såhär kan en grundläggande struktur se ut:

Del 1 - Början
* Anslag - Här fångar man läsaren, sätter tonen för berättelsen. Här är det bra att lägga mycket krut och se till att läsaren fastnar och vill fortsätta.
* Presentation - Vi får träffa karaktärerna som är i centrum, och får ta del av deras bakgrund och vilka de är. Men allt behöver - bör faktiskt - inte komma här! Här börjar vi bara bilda en uppfattning.
* Första vändpunkten - Den första delen av berättelsen avslutas med den första katastrofen, vändpunkten, hindret... Det som gör att den harmoni som presenterats i början bryts och utvecklingen av handling och/eller karaktärer börjar. Allt ställs på ände och måste lösas.

Del 2 - Mitten
* Fördjupning - Här får vi se karaktärer hantera det som hände i vändpunkten. Hur reagerar de? Hur agerar de? Deras handlingar får gärna göra att allt bara blir värre!
* Upptrappning - Här börjar spänningen öka på riktigt. Hur ska det gå? Kommer karaktärerna att klara det de ska? Uppnå sina mål? Eller kommer de att gå under?
* Andra vändpunkten - Här ska berättelsens stora klimax ligga. Slutstriden. Den stora uppgörelsen, ännu en katastrof som förstör allt, eller ställer allt till rätta igen.

Del 3 - Slutet
* Konfliktlösning - Hur hanterar karaktärerna resultatet av den andra vändpunkten? Blir alla vänner? Fortsätter man vara fiender? Här ser vi trådarna knytas ihop.
* Avtoning - Dina karaktärer rider in i solnedgången och du lämnar läsaren med den stämning du ville skapa, och förmodligen med känsla för det tema du behandlat.

Övningar:
1. Titta på din skrivna eller planerade berättelse. Följer den en liknande struktur? Om inte, vilka effekter ger skillnaderna? (OBS - det behöver absolut inte vara negativa effekter!)

2. Ta några papperslappar och skriv en mening för varje punkt i strukturen, en på varje papper. Tillsammans ska de bilda en berättelse i mycket sammanfattad korthet, som löper från början till slut genom två vändpunkter. Då du är färdig kan du lägga lapparna i olika ordningar och se vad som händer. Skulle det fungera att börja med slutet? Vill du börja med en vändpunkt? Skulle det behövas fler vändpunkter? Fler presentationsfaser? Lägg till det du saknar, ta bort det som känns onödigt! Då du är färdig har du grunden till en berättelse. Skulle du kunna tänka dig att skriva den?

Unik som en snöflinga

2010-08-02T21:47:00.000+02:00

I jakten på olika sätt att komma igång med skrivandet och hålla det igång, har jag hittat en del metoder och tips på nätet - av varierande användbarhet. En av de mer intressanta metoderna är den som kallas the snowflake method.

I korthet går den ut på att utveckla sin berättelse stegvis. Man börjar med att sammanfatta sin idé i en ensam mening, utvecklar den sedan till flera meningar som innefattar alla delar av handlingen, bygger sedan ut dessa till hela stycken, sedan sidor, osv. Jag har haft en hel del användning för den, så jag tyckte att den kunde vara värd att tipsa om!

Det är ett roligt sätt att se sin berättelse växa fram, och man kan planera in olika handlingar och olika karaktärers storylines till en sammanhängande berättelse. Men om man inte vill, så kan man också bara använda några av stegen för att utforma grunden till en berättelse. Som allting annat så är det allra bäst om man anpassar tipsen till vad som passar en själv, och ens egna sätt att arbeta, men det är aldrig fel att prova något nytt heller!

Den del jag har blivit särskilt förtjust i är den som beskrivs i slutet av sidan. Där finns ett tips om att, när man är klar med förberedelserna, skriva ut sammanfattningar av sina kapitel, en på varje sida, och sätta in i en pärm. Helt plötsligt har man en mall, ett slags första litet utkast av romanen, som man kan använda för att samla anteckningar, uppritade kartor, små skrivna delar av scener och dialoger, och allt annat som man använder medan man skriver.

Jag har använt den har metoden för mitt senaste projekt, och hittills tycker jag att det känns mycket praktiskt.

Mitt tips är att titta igenom metoden, plocka det du vill ha och anpassa det till ditt skrivande. Vi är alla unika i hur vi arbetar, och det är precis så det ska vara.

Skulle du köpa din berättelse?

2010-08-01T13:03:00.002+02:00

En bra tumregel att gå efter brukar vara "skriv det du själv skulle vilja läsa". En bok eller novell som du själv skulle fastna för om du hittade den i handeln eller på nätet. Därför kan det vara en bra idé att se hur du skulle känna inför det du skriver (eller planerar att skriva) om det var något du tittade på som tänkbar läsare.

Mitt tips är alltså att du tar en stund och sätter dig ner och skriver baksidestexten till din egen berättelse! Så som den skulle se ut för den som plockar upp boken i affären, på biblioteket, eller läser om den på en nätbokhandel.

Det kan vara ett sätt att se vad berättelsen egentligen handlar om, vilket tema den rör sig kring och vad i handlingen som är viktigt. Du kan se om det du skriver om verkligen är något du själv tycker om, och något du skulle vilja läsa.

Ljug så att du tror dig själv!

2010-07-30T18:11:00.003+02:00

Att skriva skönlitterärt handlar om att ljuga. Hitta på. Fabulera. Fantisera så vilt att verkligheten inte längre spelar någon roll. Oavsett om man skriver om sådant som skulle kunna vara verkligt, eller sådant som är långt ifrån trovärdigt.

Själv skriver jag mest i fantasygenren, så för mig att det helt naturligt att skriva om magi, främmande världar och mytiska, mystiska varelser som inte finns i vår värld. Platser som bara existerar i mina tankar. Men även om du skriver om platser som finns omkring oss, människor som lever liv som skulle kunna tillhöra våra grannar, så måste du hitta på, skapa och ljuga ihop något som inte finns.

Men vi vill bli trodda.

Vare sig vi skriver om revisorer eller magiker vill vi skapa en berättelse som kan få våra läsare att leva sig in och för stunden tro på det de läser.

Tricket är att själv tro på det man skriver. Att lägga in känsla och ärlighet i varje lögn och påhitt. Något sant, verkligt och mänskligt måste finnas med i det skrivna för att det ska ha betydelse. Hur påhittat det än kan vara. Även om man likt Richard Adams skriver om kaniners liv och kultur, så är vi villiga att se det som fullt verkligt, att tillskriva en grupp nervösa små gnagare mänskliga egenskaper och känslor, låta dem bli skurkar och hjältar. Anledningen är dels att "Den långa flykten" är full av verkliga fakta om hur kaniner faktiskt fungerar, hur riktiga kaniner lever, den kultur de faktiskt har. Dels att Adams är en fullfjädrad lögnare och fyller den kunskap han har om kaniner med så fantastiska påhitt att man inte kan låta bli att fängslas.

Så skriv om något du tror på och känner till - vare sig det är akvariefiskar, kärlek, långa resor eller värdet av punktlighet - och fyll det sedan med påhitt, fantastik och lögner.

Om du tror på det kommer andra göra det också. Även om du ljuger.

Att använda alla sinnen - del 2

2010-07-27T21:34:00.006+02:00

Nu är det dags för andra delen i serien om att använda sina sinnen i skrivandet. Jag hoppas att ni har glädje av både tips och tankar och de övningar som följer med!

LUKT
Medan synen är ett sinne man nästan automatiskt använder i sina beskrivningar så är luktsinnet kanske inte riktigt lika självklart. Ändå är lukter något som är en stor del av hur vi uppfattar världen. När vi kommer in i en främmande lägenhet är det förmodligen på lukten vi först märker att vi inte är hemma hos oss själva. Vi lägger märke till andra människors lukter - både de naturliga, som andedräkt och svett, och de onaturliga, som schampoo och parfym. Lukten av nyklippt gräs betyder sommar, pepparkaksbak är jultider.

I texter kan lukter vara en viktig del av att beskriva både stora och små miljöer, liksom de olika personer som bebor dem.

En annan viktig del av det här sinnet är luktminnen. Det är ofta mycket starka minnen som kan sträcka sig långt tillbaka i tiden och framkalla sådant man trodde att man glömt för länge sedan. Kanske kan ett minne framkallat av en särskild lukt säga en hel del om din karaktärs bakgrund?

Övning 1
Beskriv en karaktär ENBART med lukter. Säg inte ens om det är en man eller kvinna, eller något om deras yttre. Om du vill kan du posta resultatet som en kommentar nedan och se hur andra tolkar din karaktär!

Övning 2
Har du själv upplevt ett starkt luktminne? Skriv om det i 10 minuter! Kanske kan du använda resultatet i en berättelse.

Övning 3
Jag gav ett par exempel på lukter som förknippas med årstider och högtider. Hitta på ett eget exempel och skriv om hur man upplever den speciella tiden genom lukten/lukterna.

100 frågor till din karaktär

2010-07-26T15:53:00.002+02:00

Har du en eller flera karaktärer som du skulle vilja lära känna bättre? Tycker du att du har lite dålig koll på vilka de är, deras bakgrund, vad de egentligen tycker och tänker om saker och ting? Trött på stela karaktärsformulär som är ganska ytliga?

Då kan nog den här listan på frågor vara något för dig! Det är 100 frågor som täcker i stort sett allt som gäller din skapade personlighet, uppdelade i sju delar som berör sådant som barndom och världsåskådning. Jag hittade listan på sidan Storywrite, och tyckte genast att den såg mycket användbar ut, men eftersom den är på engelska kändes den ganska otymplig att jobba med för mina svenskspråkiga karaktärer. Så jag tog mig friheten att översätta den, och delar nu med mig av översättningen till er bloggläsare.

Den finns att läsa eller ladda ner här.

Hur du vill arbeta med frågorna är såklart helt och hållet valfritt! Antingen kan du tänka dig det som en intervju där din karaktär får svara utifrån sig själv och berätta om sin person och sitt liv i första person. Ett alternativ är att utgå från frågorna och skriva en berättelse om karaktären så som du ser honom eller henne. Du kan förstås också plocka ut de frågor du tycker är viktigast. Hur du än gör är frågorna en bra möjlighet att komma dina karaktärer inpå livet.

Hoppas att du får glädje av dem!

Skrivartips: SkrivPuff

2010-07-22T18:42:00.002+02:00

Känner du att du skulle behöva en daglig skrivarutmaning att kicka igång ditt skrivande med? I så fall kan SkrivPuff vara bra!

Här postas varje dag, året runt, ett ord eller en fras som du kan inspireras av i ditt skrivande, eller helt enkelt skriva ett stycke om. Eller en hel novell. Eller varför inte en dikt? Man kan göra vad man vill av de här små dagliga utmaningarna, och det är det fina med dem!

Jag är själv en puffare som lägger upp mina små alster i kommentarerna då och då, och det är riktigt roligt. Jag kan verkligen rekommendera att titta in där - vare sig man gör det varje dag eller då och då. Antingen för att skriva själv, eller för att läsa andras små alster.

Att använda alla sinnen - del 1

2010-07-21T16:37:00.004+02:00

Att använda alla sinnen i sitt skrivande är något mycket bra. Det gör texten mer levande! Läsaren får det lättare att tänka sig in i berättelsen. Kan man se, höra, känna, lukta och smaka på det som beskrivs kommer det att kännas närmare och mer verkligt. Kommer ni ihåg inlägget om gestaltning tidigare i bloggen? Här har man massor av nytta av att använda sinnesintryck för att visa istället för att berätta!

Jag tänkte göra det här till en liten serie inlägg om att införliva alla sinnen i skrivandet! Här kommer finnas tips, tankar och framför allt övningar!

SYN
Vi börjar med det sinne som oftast känns mest naturligt att använda - synen. Det är det sinne vi använder för att bilda vår första uppfattning om vår omgivning, så det är fullt begripligt. Att beskriva hur något eller någon ser ut är förmodligen det som känns mest självklart och det man gärna gör först av allt. Man vill att läsaren ska få en tydlig bild av de personer som figurerar i berättelsen, och de miljöer de befinner sig i.

Problemet med det här kan vara att man blir lockad att ge sig in i alltför detaljerade och ingående beskrivningar. De kan lätt bli tråkiga att läsa, och oftast är de inte nödvändiga för att ge den där tydliga bilden. Färre men tydligare och mer specifika ord är bättre än många och allmänna ord!

På så vis kan man också undvika att texten blir full av adjektiv (stor, varm) och adverb (glatt, långsamt). Det är annars en fälla som är lätt att hamna i - när man vill vara tydlig överlastar man istället texten med sådana beskrivande ord. Som ofta är ju allmänna och ganska intetsägande. Det är en fälla jag är välbekant med, för jag har fastnat där många gånger!

Nu ska vi försöka öva oss ur den:

Övning 1
Ibland kan man själv se det här när det gått ett tag sedan man skrev texten. Ta fram en äldre text med en beskrivning av person eller miljö. Gå igenom den och stryk så många adjektiv och adverb som du bara kan. Avlasta texten från allt som inte är absolut nödvändigt! Blir det bättre eller sämre?

Övning 2
Välj en person eller miljö. Kanske dig själv, eller utsikten från ditt närmaste fönster. Studera ditt objekt en stund, lägg märke till alla detaljer, och sätt dig sedan ned och skriva upp till 20 visuellt beskrivande ord som passar in. Av dessa ord väljer du ut de 5 som är allra mest specifika och tydliga. Använd dem sedan för att skriva en beskrivning av ditt valda objekt!

Deus ex machina

2010-07-20T16:53:00.002+02:00

Det finns faktiskt berättarknep som verkligen fungerar (ett sådant kan jag skriva om en annan dag), men den gamla klassikern kallad "deus ex machina" är inte ett av dem. Den är faktiskt så gammal att den på riktigt härstammar från de gamla grekerna. Uttrycket i sig är dock latin, och betyder "gud ur maskinen". Det syftar på att man i slutet av antika pjäser, där huvudpersonerna hade det så besvärligt att de inte på något rimligt vis kunde ta sig ur sina problem, så hissades en gud ner från taket på scenen, och löste allt åt dem. Slutet gott, allting gott!

I en vidare bemärkelse så syftar det på alla slags personer, föremål, händelser eller märkligheter som oväntat och omotiverat dyker upp för att ställa alla problem till rätta och lösa en till synes olöslig situation.

Mitt förra inlägg handlade visserligen om att det är svårt att skriva på "fel" sätt, men det här är faktiskt ett av de tilltag som inte fungerar. Alls. Publiken i det antika Grekland kanske köpte det, men det gör ingen nu för tiden. Lösningar som dyker upp i sista stund utan någon som helst förankring i berättelsen kommer vara ett säkert sätt att göra dina läsare arga. Så det är bäst att undvika.

För det är ganska lätt att undvika, egentligen.

Alla berättelser behöver något som leder till en upplösning. Ibland kan det behöva vara något ganska omtumlande, och risken att det ska se alltför mycket deus ex machina ut kan vara överhängande. Så hur kommer man runt att det verkar för tillrättalagt i slutet?

Jo, man underbygger det! Gör planteringar av det som ska lösa alla problem - helst redan tidigt i berättelsen om det går.

Är det avgörande att hjälten kan vika papperssvalor? Se till att ha gjort en poäng av hans skicklighet redan tidigare. Kanske vann han rent av tävlingar som barn! När han räddar dagen med sin mästerliga papperssvala vill vi kunna nicka och säga att visst, jag fattade hela tiden att det skulle vara viktigt (även om vi kanske inte gjorde det - huvudsaken är att vi kan ana det i efterhand). Har det däremot inte nämnts ett ord om några svalor, då blir vi överraskade - och inte på det bra sättet, utan snarare som om någon dragit oss ordentligt vid näsan.

Så titta igenom din berättelse och fundera på saken!
Är ditt slut logiskt underbyggt av allt som föregår det? Kan läsaren förstå hur hjälten räddar dagen, eller har du en gud som hänger i sin sele över scenen och väntar på att firas ner och ställa allt till rätta?

Kom ihåg: Ett storlaget slut behöver inte vara fel, så länge det står på en stadig grund!

Tävling! - En novell på 100 ord

2010-07-13T17:13:00.001+02:00

Nu är Skrivstart äntligen lanserad, och finns att läsa om och beställ här på sidan, för den som är intresserad. Allt du kan tänkas vilja veta hittar du under flikarna Skrivstart och Beställning här ovanför!

För att fira det här så tänkte jag dra igång en novelltävling, där en lycklig vinnare får sitt exemplar av Skrivstart gratis! Ytterligare två tävlande har en chans att få den här möjligheten till en skrivar-kickstart till halva priset (dvs 50:-). Så det här är en chans som helt klart är värd att ta!

Tävlingen i fråga är en novelltävling, men en ganska speciell sådan. Eftersom Skrivstart är en workshop som fokuserar på att komma igång och skriva, så vore det ju lite motsägelsefullt att kräva att man för att vinna den redan ska vara igång nog att snabbproducera en novell. Eller hur? Så för att delta i den här tävlingen behöver du bara skriva en novell på 100 ord, varken mer eller mindre.

Räkna orden noga, för bara ett bidrag med exakt 100 ord blir godkänt för bedömning!

Då du fått ihop en miniberättelse, kopierar du över den till ett mail (inga bifogade filer), och skickar den till skrivstart@gmail.com så att jag har ditt bidrag senast 31/8.

De tre vinnarna kommer även att få sina bidrag publicerade här på sidan. (Om du av någon anledning inte vill få ditt bidrag publicerat kan du påpeka det då du skickar in det!)

"Rätt" och "fel"

2010-07-06T19:36:00.007+02:00

Jag tror att något som hindrar många i skrivandet - jag är då helt säker på att det gäller mig! - är rädslan för att göra fel. Tänk om jag skriver på fel sätt? Tänk om jag skriver fel slags berättelse? Tänk om alltihop bara blir helt fel? Det kanske kan vara en bra idé att gå igenom det här och se hur det egentligen är, på riktigt.

Kan man ens skriva på fel sätt?

Visst, man kan stava fel eller knasa till grammatiken, men det blir man bättre på med övning. Och övning är att skriva. Ett annat bra sätt är att helt enkelt läsa väldigt mycket litteratur. På så vis ser du orden användas och arbetar in en känsla för vad som "låter rätt".

Men jag tror faktiskt inte det är rädslan för att stava fel eller böja ett ord konstigt som är det som hejdar oss tveksamma skrivare. Det är nog snarare rädslan för att innehållet inte ska leva upp till de krav man ställer på sig själv och sitt skrivande. Som man tänker sig texten innan man börjar skriva är den perfekt - när man faktiskt skriver, ja, då blir den oftast mindre perfekt.

Formuleringarna blir inte sådär glasklara som man tänkte sig, och allt ser ganska platt och tråkigt ut. Vem ska vilja läsa det här?

Det är då det gäller att härda ut, för det man skriver är inte "fel". Det är bara ett första utkast, och sådana är av naturen inte perfekta.

Det jag tycker är fel, det är att skriva om sådant man tror att andra vill läsa, inte det man verkligen vill berätta. Oftast blir det heller inte lika bra som om man skriver det man ärligt känner för.

Att inte skriva med sin egen röst, utan försöka härma någon annans stil, det tycker jag också är fel. Visst behöver man experimentera för att hitta den rösten till att börja med, men i slutändan är det din röst som är den rätta.

Ingen annan kan skriva dina historier på ditt vis.

"Show, don't tell" - men inte alltid

2010-06-29T14:41:00.002+02:00

Det här är ett mycket populärt råd i skrivarkretsar, men det är inte det allra lättaste att följa. Vad innebär egentligen att visa och vad är att berätta? Vi berättar ju en historia i våra texter, vad sjutton menas det då att man ska visa? Illustrationer?

Nej, inte riktigt så. Tänk snarare på film för en bra liknelse - jämför att titta på vad personerna i filmen gör och säker, med att lyssna på en berättarröst.

Berättaren säger: Pelle var väldigt ledsen.

I bild ser du Pelle kura ihop sig under täcket och gråta sig till sömns.

Samma sak gäller i skrift. När det gäller scener där viktiga saker händer, där känslor är i centrum och du vill att läsaren verkligen ska komma dina karaktärer nära, då är det mycket bättre att visa en kvinna som skriker och kastar tallrikar än att berätta att "Sofia var arg". Arg, ledsen, upprörd, trött och liknande beskrivningar är egentligen inte särskilt beskrivande, och som läsare får man ingen inre bild av vad som egentligen händer, vad som faktiskt görs, och hur karaktärerna hanterar det.

Studera det här lilla berättande stycket:

"Anders var ledsen. Han saknade Frida och kunde inte sova."

Vi får reda på en del grundläggande och viktig information. Anders är uppenbarligen ledsen för att Frida är borta. Vad som hänt med henne vet vi inte, men ärligt talat bryr vi oss nog inte så värst mycket heller. Inget händer, vi får ingen inre bild uppmålad för oss att fylla med betydelse, och vi blir inte berörda.

Jämför med ett stycke som visar vad som händer:

"Anders svalde tungt, men kunde inte få bort klumpen i halsen. Han drog till sig kudden från Fridas sida av sängen. Hennes välbekanta lukt fick tårarna att börja rinna, men trots att han snart var utmattad av gråt kunde han inte somna."

Informationen från berättandet finns kvar. Vi fattar att han är ledsen, att någon som stått honom nära är saknad och att han inte kan sova. Nu börjar vi också bry oss lite mer om honom. Vi kan se honom ligga och försöka sova på den våta kudden och vi kan börja känna med honom på ett annat sätt än vi gjorde när vi bara fick hans känslor refererade för oss.

Övning:
Testa att göra likadana berättande och visande stycken som ovan! Berätta i 2-3 meningar om hur någon känner, skriv sedan om det till visande prosa där vi får se hur de här känslorna yttrar sig.

Nu är det ju lätt att tro att man alltid ska visa allting, men så tycker inte jag alls är fallet! Vissa saker behöver visas upp - oftast är det sådana händelser och känslor som är viktiga nog att ta upp en egen scen i skrivandet. Har det betydelse att vi ser vad som händer på djupet och kan leva oss in i det? Då bör du visa det. Är det som händer vardagligt och relativt oviktigt? Då räcker det att du berättar att det hände.

Vi vill få se Anders som gråter över att Frida är borta, men vi är nöjda med att få berättat att han borstade tänderna på morgonen innan han gick till jobbet.

Skulle man alltid visa och gestalta skulle de viktiga händelser som man verkligen vill att läsarna ska uppmärksamma försvinna i tandborstandet. Och våra romaner skulle bli otroligt mycket längre än nödvändigt.

Många ljusa skrivartimmar just nu!

2010-06-22T20:57:00.001+02:00

Igår var det sommarsolståndet, och natten som gick var den kortaste på hela året. Det firar vi på fredag då vi har Midsommarafton. Nu är dagarna som längst, och - kan man hoppas - ljusast och finast. Även om vi i Sverige brukar ha lite otur med sådant...

Passa på att skriva tidig morgon i solen, eller kanske på den sena kvällen då det fortfarande är ljust!

Passa också på att inspireras av midsommar med alla dess betydelser, traditioner och ritualer och skriv en text om denna nordiska högtid! Du kan inspireras av "Små grodorna" kring midsommarstången i modern tid, eller tänka dig hur en forntida midsommar kanske firades.

Gå sedan ut och njut av sol och väldoft!

Utmaning: 100x100

2010-06-15T19:49:00.003+02:00

Skrivarutmaningar är oftast att skriva utifrån ett ord, en fras eller en bild, eller något liknande. Men vissa sträcker sig över längre tid, som till exempel den enorma utmaning som är NaNoWriMo - att skriva en roman på 50 000 ord på bara 30 dagar. Jag tyckte att det kunde vara roligt att lansera en sådan längre utmaning här på vilse i vitterheten också, men inget som är i klass med NaNo! Eftersom fokus här är mer på det hanterliga vardagsskrivandet än de gigantiska prestationerna (som kommer senare), så passar det nog inte så bra här.

Istället tänkte jag mig det mycket mer hanterliga formatet att skriva (minst) 100 ord varje dag, 100 dagar i följd. Att få ihop hundra ord är inte särskilt svårt. Det är ett ganska litet stycke, så det är inte särskilt motigt att sätta sig varje dag med det delmålet.

Men gör man det 100 dagar i rad, så har man 10 000 ord när man är klar. Det är ganska mycket!

Det finns dock en liten hake - om man missar en dag av de 100, så måste man börja om från början...

Så hoppa på utmaningen! Den kan göras när som helst, du bestämmer själv när du vill börja. Jag håller själv på med den här utmaningen för tillfället, och skulle någon vilja följ mina framsteg går det bra att titta in på min privata blogg - vitter.

Write your a** off!

2010-06-11T20:40:00.001+02:00

Det är vad man uppmanas att göra i den här utmaningen.

I morgon, 12/6, gäller det alltså att sätta sig och skriva 3000 sprillans nya ord! Helt klart ett sätt att kicka igång skrivandet, eller börja träna sina skrivarmuskler.

Jag tänker haka på, gör det du med!

Ny look

2010-06-11T18:01:00.001+02:00

Som ni ser så har sidan nu fått en rejäl ansiktslyftning och ser både roligare och bättre ut! Hoppas att ni gillar den nya designen, och kom gärna med tips och råd om det är nåt som inte funkar...

En gång för länge sedan...

2010-06-02T17:59:00.000+02:00

Inspiration kan komma från många olika källor, och en av mina personliga favoriter är gamla klassiska sagor. Varje gång jag läser sagor väcker det massor av tankar och skapar bilder som jag vill skriva om. De är så fulla av motiv och handlingar som de allra flesta känner igen, som tilltalar oss på ett djupare plan än det mesta vi läser, och sådant är tacksamt att låta sig inspireras av.

Själv hittade jag mycket av grunden till mitt senaste planerade projekt (ni vet, det där jag borde börja skriva på när jag istället författar blogginlägg?) i sagan om Snövit. Det är en saga som innehåller så många möjligheter!

Vi har en hjälplös flicka, en svartsjuk styvmor, den till synes kallhamrade jägare som är hennes medhjälpare, ett liv i skogen bland halvt mytiska figurer, förgiftade gåvor, och kärleken som räddar undan döden. Var och en av de här delarna skulle för sig kunna ge upphov till en fantastisk historia. Möjligheterna är oändliga!

Förstår ni nu varför sagor gör att jag blir alldeles till mig i trasorna?

Att låta sig inspireras av sagor är förstås inte min idé, det har gjorts många gånger, men jag tycker ändå att det är något som inte kan göras för många gånger. Sagor är något som är tillgängligt för alla, allmängods som vem som helst kan använda. Och eftersom nästan alla känner igen dem, så kan de vara kraftfulla att använda.

Vilka gamla sagor tycker du om? Hitta ett motiv i någon av dem och skriv utifrån det! Du får gärna posta resultatet som en kommentar här, eller en länk om du vill posta det på din egen blogg.

Ha så roligt!

Finns på Facebook!

2010-05-27T19:42:00.003+02:00

Brukar du hänga på Facebook?

Då kan du gå med i gruppen vilse i vitterheten och få uppdateringar från sidan, ser när det dyker upp evenemang som utmaningar och tävlingar, och kan vara med i diskussionsforumet...

Gruppen är öppen för alla!

Det är inte lätt när det är svårt

2010-05-27T17:57:00.001+02:00

Att börja är alltid lite otäckt. Ska man börja med något man inte gjort förut så är det extra svårt att ta mod till sig och våga hoppet, men även när det gäller sådant men gjort många gånger och tycker att man borde ha koll på, så kan det vara riktigt motigt.

Skrivandet är så för mig. Det är något jag älskar att göra och jag skulle vilja ägna mycket mer tid åt det än jag gör. Men ändå hittar jag på ursäkter för att inte göra det, och sätter jag mig ner för att börja så vill det sig inte riktigt. Särskilt när jag, som just nu, vill börja på ett helt nytt projekt. Jag har grunderna i historien klar för mig, jag gillar verkligen min idé, och grunden till mina karaktärer. Ändå sitter jag här och skriver ett blogginlägg istället, eftersom jag inte vågar mig ut i det det okända och börja skriva.

Vad är det med att börja som är så otäckt, då?

Det kan nog vara många saker. För mig är det till största delen känslan av att det jag har innan jag börjar, mitt koncept, min idé, bilden i mitt inre, är så perfekt att jag inte vill riskera att förstöra den genom att försöka skildra och gestalta den med skrivandet. Vilket såklart är helt fel tänkt, eftersom ingen kommer att få möjlighet att se allt det roliga man hittat på om man inte sätter sig och skriver ner det! Man måste ta mod till sig och försöka skapa ur intet allt det där man kan se framför sig, så att någon annan också ska kunna se det. Eller kanske bara för att låta det ta form för en själv, om man inte känner för att bjuda in någon annan att se det.

Vilken rädsla är det som håller dig tillbaka? Vad hindrar dig från att ge dig in i den nya världen?

Vad ska det här vara bra för?

2010-05-11T19:15:00.006+02:00

Kan man verkligen hjälpa någon annan att skriva? Jag tror att man kan det - annars skulle jag inte satsa på att utbilda mig till skrivarpedagog i höst!

Ingen kan skriva exakt dina texter, och ingen kan göra det åt dig, eller på ditt sätt. Bara du vet vad som krävs, bara du har din röst. Men däremot kan man ibland behöva goda råd, lite stöd och uppmuntran, lite sällskap på den där ensamma vandringen genom vitterheten. Jag hoppas att den här sidan ska kunna vara allt det för den som behöver det!

Vem är då jag som ska ge den där hjälpen och det där stödet? Jo, jag är en annan författare som hela tiden jobbar med att komma igång med att skriva, med att få ur mig de där orden som vill fram, försöka få till det så bra som möjligt, att göra skrivandet till en vana och få tid, plats och rutin nog att göra det till en del av min vardag. Alltså vet jag precis hur det känns att vara i den sitsen, för jag är det själv.

Jag hoppas att vi ska kunna hjälpa varandra, och ha roligt tillsammans under tiden!