Det här med dramaturgi är inget man behöver tänka på från början när man skriver. Inte ens i slutet, om man inte vill. Det är inget som är absolut nödvändigt för att din berättelse ska fungera. Gott om berättelser bryter mot alla "regler" och fungerar ändå. Men jag är av den åsikten att ska man bryta mot reglerna, göra något som är tvärt emot det vanliga, då ska man känna till vad som är vanligt, och kunna reglerna först.
Så jag tänkte ge en liten introduktionskurs till lite dramaturgiskt tänkande.
Vad det är? Det är helt enkelt hur berättelsen förändras under tiden. Hur spänningen är vid en viss del i berättelsen, och hur katastrofer och upplösningar höjer den eller sänker den. Man kan tänka på det som akterna i en teaterpjäs.
I grunden är det tekniken för att berätta så dramatiskt som möjligt. Den har funnits länge. Redan Aristoteles skrev om hur man mest effektivt skulle dela in sin berättelse och strukturera den, och det var på 300-talet före Kristus. Det finns en god anledning till att tänkandet har överlevt, och det är att det faktiskt fungerar - men som sagt, inget hindrar att man leker med det, som med allt annat!
Ungefär såhär kan en grundläggande struktur se ut:
Del 1 - Början
* Anslag - Här fångar man läsaren, sätter tonen för berättelsen. Här är det bra att lägga mycket krut och se till att läsaren fastnar och vill fortsätta.
* Presentation - Vi får träffa karaktärerna som är i centrum, och får ta del av deras bakgrund och vilka de är. Men allt behöver - bör faktiskt - inte komma här! Här börjar vi bara bilda en uppfattning.
* Första vändpunkten - Den första delen av berättelsen avslutas med den första katastrofen, vändpunkten, hindret... Det som gör att den harmoni som presenterats i början bryts och utvecklingen av handling och/eller karaktärer börjar. Allt ställs på ände och måste lösas.
Del 2 - Mitten
* Fördjupning - Här får vi se karaktärer hantera det som hände i vändpunkten. Hur reagerar de? Hur agerar de? Deras handlingar får gärna göra att allt bara blir värre!
* Upptrappning - Här börjar spänningen öka på riktigt. Hur ska det gå? Kommer karaktärerna att klara det de ska? Uppnå sina mål? Eller kommer de att gå under?
* Andra vändpunkten - Här ska berättelsens stora klimax ligga. Slutstriden. Den stora uppgörelsen, ännu en katastrof som förstör allt, eller ställer allt till rätta igen.
Del 3 - Slutet
* Konfliktlösning - Hur hanterar karaktärerna resultatet av den andra vändpunkten? Blir alla vänner? Fortsätter man vara fiender? Här ser vi trådarna knytas ihop.
* Avtoning - Dina karaktärer rider in i solnedgången och du lämnar läsaren med den stämning du ville skapa, och förmodligen med känsla för det tema du behandlat.
Övningar:
1. Titta på din skrivna eller planerade berättelse. Följer den en liknande struktur? Om inte, vilka effekter ger skillnaderna? (OBS - det behöver absolut inte vara negativa effekter!)
2. Ta några papperslappar och skriv en mening för varje punkt i strukturen, en på varje papper. Tillsammans ska de bilda en berättelse i mycket sammanfattad korthet, som löper från början till slut genom två vändpunkter. Då du är färdig kan du lägga lapparna i olika ordningar och se vad som händer. Skulle det fungera att börja med slutet? Vill du börja med en vändpunkt? Skulle det behövas fler vändpunkter? Fler presentationsfaser? Lägg till det du saknar, ta bort det som känns onödigt! Då du är färdig har du grunden till en berättelse. Skulle du kunna tänka dig att skriva den?
Så jag tänkte ge en liten introduktionskurs till lite dramaturgiskt tänkande.
Vad det är? Det är helt enkelt hur berättelsen förändras under tiden. Hur spänningen är vid en viss del i berättelsen, och hur katastrofer och upplösningar höjer den eller sänker den. Man kan tänka på det som akterna i en teaterpjäs.
I grunden är det tekniken för att berätta så dramatiskt som möjligt. Den har funnits länge. Redan Aristoteles skrev om hur man mest effektivt skulle dela in sin berättelse och strukturera den, och det var på 300-talet före Kristus. Det finns en god anledning till att tänkandet har överlevt, och det är att det faktiskt fungerar - men som sagt, inget hindrar att man leker med det, som med allt annat!
Ungefär såhär kan en grundläggande struktur se ut:
Del 1 - Början
* Anslag - Här fångar man läsaren, sätter tonen för berättelsen. Här är det bra att lägga mycket krut och se till att läsaren fastnar och vill fortsätta.
* Presentation - Vi får träffa karaktärerna som är i centrum, och får ta del av deras bakgrund och vilka de är. Men allt behöver - bör faktiskt - inte komma här! Här börjar vi bara bilda en uppfattning.
* Första vändpunkten - Den första delen av berättelsen avslutas med den första katastrofen, vändpunkten, hindret... Det som gör att den harmoni som presenterats i början bryts och utvecklingen av handling och/eller karaktärer börjar. Allt ställs på ände och måste lösas.
Del 2 - Mitten
* Fördjupning - Här får vi se karaktärer hantera det som hände i vändpunkten. Hur reagerar de? Hur agerar de? Deras handlingar får gärna göra att allt bara blir värre!
* Upptrappning - Här börjar spänningen öka på riktigt. Hur ska det gå? Kommer karaktärerna att klara det de ska? Uppnå sina mål? Eller kommer de att gå under?
* Andra vändpunkten - Här ska berättelsens stora klimax ligga. Slutstriden. Den stora uppgörelsen, ännu en katastrof som förstör allt, eller ställer allt till rätta igen.
Del 3 - Slutet
* Konfliktlösning - Hur hanterar karaktärerna resultatet av den andra vändpunkten? Blir alla vänner? Fortsätter man vara fiender? Här ser vi trådarna knytas ihop.
* Avtoning - Dina karaktärer rider in i solnedgången och du lämnar läsaren med den stämning du ville skapa, och förmodligen med känsla för det tema du behandlat.
Övningar:
1. Titta på din skrivna eller planerade berättelse. Följer den en liknande struktur? Om inte, vilka effekter ger skillnaderna? (OBS - det behöver absolut inte vara negativa effekter!)
2. Ta några papperslappar och skriv en mening för varje punkt i strukturen, en på varje papper. Tillsammans ska de bilda en berättelse i mycket sammanfattad korthet, som löper från början till slut genom två vändpunkter. Då du är färdig kan du lägga lapparna i olika ordningar och se vad som händer. Skulle det fungera att börja med slutet? Vill du börja med en vändpunkt? Skulle det behövas fler vändpunkter? Fler presentationsfaser? Lägg till det du saknar, ta bort det som känns onödigt! Då du är färdig har du grunden till en berättelse. Skulle du kunna tänka dig att skriva den?
Jag läste någonstans någon författare som beskrev den klassiska dramaturgin som "three disasters and one solution" (fritt citerat). Och det funkar ju. FÖrst inträffar något, sedan blir det väre, sedan ännu värre och sedan kommer någon form av lösning och avslut.
SvaraRaderaNackdelen - och detta läste jag också en artikel om nyligen - är att vana läsare (och konsumenter av film för den delen, eller andra dramaformer) är så inkörda på det här att vi lite för lätt kan förutse vilka vändningar intrigen kommer att ta.
Nu måste ju inte saker och ting vara oförutsägabara för att vara bra, förstås. Det beror helt på vad man vill skriva. Och även om beärttelsen förljer en viss dramaturgi så kan den ju vara oförutsägbar på andra sätt.
Ja, som sagt tycker jag absolut inte att man ska känna sig låst och tvingad av strukturen på något sätt! Bevisligen har den nån slags poäng eftersom den hängt med så länge och använts så flitigt, men att skapa egna variationer är ju det bästa tycker jag.
SvaraRaderaÄndå är det lite roligt att titta igenom sitt upplägg för ett romanprojekt och inse att det stämmer in nästa helt på upplägget jag postade här, utan någon slags planering av det. Det är nog ganska grundlagt i ens skrivartänkande.