Det finns faktiskt berättarknep som verkligen fungerar (ett sådant kan jag skriva om en annan dag), men den gamla klassikern kallad "deus ex machina" är inte ett av dem. Den är faktiskt så gammal att den på riktigt härstammar från de gamla grekerna. Uttrycket i sig är dock latin, och betyder "gud ur maskinen". Det syftar på att man i slutet av antika pjäser, där huvudpersonerna hade det så besvärligt att de inte på något rimligt vis kunde ta sig ur sina problem, så hissades en gud ner från taket på scenen, och löste allt åt dem. Slutet gott, allting gott!
I en vidare bemärkelse så syftar det på alla slags personer, föremål, händelser eller märkligheter som oväntat och omotiverat dyker upp för att ställa alla problem till rätta och lösa en till synes olöslig situation.
Mitt förra inlägg handlade visserligen om att det är svårt att skriva på "fel" sätt, men det här är faktiskt ett av de tilltag som inte fungerar. Alls. Publiken i det antika Grekland kanske köpte det, men det gör ingen nu för tiden. Lösningar som dyker upp i sista stund utan någon som helst förankring i berättelsen kommer vara ett säkert sätt att göra dina läsare arga. Så det är bäst att undvika.
För det är ganska lätt att undvika, egentligen.
Alla berättelser behöver något som leder till en upplösning. Ibland kan det behöva vara något ganska omtumlande, och risken att det ska se alltför mycket deus ex machina ut kan vara överhängande. Så hur kommer man runt att det verkar för tillrättalagt i slutet?
Jo, man underbygger det! Gör planteringar av det som ska lösa alla problem - helst redan tidigt i berättelsen om det går.
Är det avgörande att hjälten kan vika papperssvalor? Se till att ha gjort en poäng av hans skicklighet redan tidigare. Kanske vann han rent av tävlingar som barn! När han räddar dagen med sin mästerliga papperssvala vill vi kunna nicka och säga att visst, jag fattade hela tiden att det skulle vara viktigt (även om vi kanske inte gjorde det - huvudsaken är att vi kan ana det i efterhand). Har det däremot inte nämnts ett ord om några svalor, då blir vi överraskade - och inte på det bra sättet, utan snarare som om någon dragit oss ordentligt vid näsan.
Så titta igenom din berättelse och fundera på saken!
Är ditt slut logiskt underbyggt av allt som föregår det? Kan läsaren förstå hur hjälten räddar dagen, eller har du en gud som hänger i sin sele över scenen och väntar på att firas ner och ställa allt till rätta?
Kom ihåg: Ett storlaget slut behöver inte vara fel, så länge det står på en stadig grund!
I en vidare bemärkelse så syftar det på alla slags personer, föremål, händelser eller märkligheter som oväntat och omotiverat dyker upp för att ställa alla problem till rätta och lösa en till synes olöslig situation.
Mitt förra inlägg handlade visserligen om att det är svårt att skriva på "fel" sätt, men det här är faktiskt ett av de tilltag som inte fungerar. Alls. Publiken i det antika Grekland kanske köpte det, men det gör ingen nu för tiden. Lösningar som dyker upp i sista stund utan någon som helst förankring i berättelsen kommer vara ett säkert sätt att göra dina läsare arga. Så det är bäst att undvika.
För det är ganska lätt att undvika, egentligen.
Alla berättelser behöver något som leder till en upplösning. Ibland kan det behöva vara något ganska omtumlande, och risken att det ska se alltför mycket deus ex machina ut kan vara överhängande. Så hur kommer man runt att det verkar för tillrättalagt i slutet?
Jo, man underbygger det! Gör planteringar av det som ska lösa alla problem - helst redan tidigt i berättelsen om det går.
Är det avgörande att hjälten kan vika papperssvalor? Se till att ha gjort en poäng av hans skicklighet redan tidigare. Kanske vann han rent av tävlingar som barn! När han räddar dagen med sin mästerliga papperssvala vill vi kunna nicka och säga att visst, jag fattade hela tiden att det skulle vara viktigt (även om vi kanske inte gjorde det - huvudsaken är att vi kan ana det i efterhand). Har det däremot inte nämnts ett ord om några svalor, då blir vi överraskade - och inte på det bra sättet, utan snarare som om någon dragit oss ordentligt vid näsan.
Så titta igenom din berättelse och fundera på saken!
Är ditt slut logiskt underbyggt av allt som föregår det? Kan läsaren förstå hur hjälten räddar dagen, eller har du en gud som hänger i sin sele över scenen och väntar på att firas ner och ställa allt till rätta?
Kom ihåg: Ett storlaget slut behöver inte vara fel, så länge det står på en stadig grund!
0 har kommenterat:
Skicka en kommentar