Det här är ett mycket populärt råd i skrivarkretsar, men det är inte det allra lättaste att följa. Vad innebär egentligen att visa och vad är att berätta? Vi berättar ju en historia i våra texter, vad sjutton menas det då att man ska visa? Illustrationer?
Nej, inte riktigt så. Tänk snarare på film för en bra liknelse - jämför att titta på vad personerna i filmen gör och säker, med att lyssna på en berättarröst.
Berättaren säger: Pelle var väldigt ledsen.
I bild ser du Pelle kura ihop sig under täcket och gråta sig till sömns.
Samma sak gäller i skrift. När det gäller scener där viktiga saker händer, där känslor är i centrum och du vill att läsaren verkligen ska komma dina karaktärer nära, då är det mycket bättre att visa en kvinna som skriker och kastar tallrikar än att berätta att "Sofia var arg". Arg, ledsen, upprörd, trött och liknande beskrivningar är egentligen inte särskilt beskrivande, och som läsare får man ingen inre bild av vad som egentligen händer, vad som faktiskt görs, och hur karaktärerna hanterar det.
Studera det här lilla berättande stycket:
"Anders var ledsen. Han saknade Frida och kunde inte sova."
Vi får reda på en del grundläggande och viktig information. Anders är uppenbarligen ledsen för att Frida är borta. Vad som hänt med henne vet vi inte, men ärligt talat bryr vi oss nog inte så värst mycket heller. Inget händer, vi får ingen inre bild uppmålad för oss att fylla med betydelse, och vi blir inte berörda.
Jämför med ett stycke som visar vad som händer:
"Anders svalde tungt, men kunde inte få bort klumpen i halsen. Han drog till sig kudden från Fridas sida av sängen. Hennes välbekanta lukt fick tårarna att börja rinna, men trots att han snart var utmattad av gråt kunde han inte somna."
Informationen från berättandet finns kvar. Vi fattar att han är ledsen, att någon som stått honom nära är saknad och att han inte kan sova. Nu börjar vi också bry oss lite mer om honom. Vi kan se honom ligga och försöka sova på den våta kudden och vi kan börja känna med honom på ett annat sätt än vi gjorde när vi bara fick hans känslor refererade för oss.
Övning:
Testa att göra likadana berättande och visande stycken som ovan! Berätta i 2-3 meningar om hur någon känner, skriv sedan om det till visande prosa där vi får se hur de här känslorna yttrar sig.
Nu är det ju lätt att tro att man alltid ska visa allting, men så tycker inte jag alls är fallet! Vissa saker behöver visas upp - oftast är det sådana händelser och känslor som är viktiga nog att ta upp en egen scen i skrivandet. Har det betydelse att vi ser vad som händer på djupet och kan leva oss in i det? Då bör du visa det. Är det som händer vardagligt och relativt oviktigt? Då räcker det att du berättar att det hände.
Vi vill få se Anders som gråter över att Frida är borta, men vi är nöjda med att få berättat att han borstade tänderna på morgonen innan han gick till jobbet.
Skulle man alltid visa och gestalta skulle de viktiga händelser som man verkligen vill att läsarna ska uppmärksamma försvinna i tandborstandet. Och våra romaner skulle bli otroligt mycket längre än nödvändigt.
Nej, inte riktigt så. Tänk snarare på film för en bra liknelse - jämför att titta på vad personerna i filmen gör och säker, med att lyssna på en berättarröst.
Berättaren säger: Pelle var väldigt ledsen.
I bild ser du Pelle kura ihop sig under täcket och gråta sig till sömns.
Samma sak gäller i skrift. När det gäller scener där viktiga saker händer, där känslor är i centrum och du vill att läsaren verkligen ska komma dina karaktärer nära, då är det mycket bättre att visa en kvinna som skriker och kastar tallrikar än att berätta att "Sofia var arg". Arg, ledsen, upprörd, trött och liknande beskrivningar är egentligen inte särskilt beskrivande, och som läsare får man ingen inre bild av vad som egentligen händer, vad som faktiskt görs, och hur karaktärerna hanterar det.
Studera det här lilla berättande stycket:
"Anders var ledsen. Han saknade Frida och kunde inte sova."
Vi får reda på en del grundläggande och viktig information. Anders är uppenbarligen ledsen för att Frida är borta. Vad som hänt med henne vet vi inte, men ärligt talat bryr vi oss nog inte så värst mycket heller. Inget händer, vi får ingen inre bild uppmålad för oss att fylla med betydelse, och vi blir inte berörda.
Jämför med ett stycke som visar vad som händer:
"Anders svalde tungt, men kunde inte få bort klumpen i halsen. Han drog till sig kudden från Fridas sida av sängen. Hennes välbekanta lukt fick tårarna att börja rinna, men trots att han snart var utmattad av gråt kunde han inte somna."
Informationen från berättandet finns kvar. Vi fattar att han är ledsen, att någon som stått honom nära är saknad och att han inte kan sova. Nu börjar vi också bry oss lite mer om honom. Vi kan se honom ligga och försöka sova på den våta kudden och vi kan börja känna med honom på ett annat sätt än vi gjorde när vi bara fick hans känslor refererade för oss.
Övning:
Testa att göra likadana berättande och visande stycken som ovan! Berätta i 2-3 meningar om hur någon känner, skriv sedan om det till visande prosa där vi får se hur de här känslorna yttrar sig.
Nu är det ju lätt att tro att man alltid ska visa allting, men så tycker inte jag alls är fallet! Vissa saker behöver visas upp - oftast är det sådana händelser och känslor som är viktiga nog att ta upp en egen scen i skrivandet. Har det betydelse att vi ser vad som händer på djupet och kan leva oss in i det? Då bör du visa det. Är det som händer vardagligt och relativt oviktigt? Då räcker det att du berättar att det hände.
Vi vill få se Anders som gråter över att Frida är borta, men vi är nöjda med att få berättat att han borstade tänderna på morgonen innan han gick till jobbet.
Skulle man alltid visa och gestalta skulle de viktiga händelser som man verkligen vill att läsarna ska uppmärksamma försvinna i tandborstandet. Och våra romaner skulle bli otroligt mycket längre än nödvändigt.
0 har kommenterat:
Skicka en kommentar